Om Arternas Uppkomst På Gymmet (Ekström et al 2009)
Homo sapiens inferioris
Denna art är i regel ett flockdjur som trivs i habitatet vid hantlarna. Där upptar de ofta samtliga britsar i en form av ritualiserad biceps- och bröstpressuppvisning. Den flockmedlem som kan köra flest reps på låga vikter är alfahanen, medan den flockmedlem som tar tyngst hantel är den som egentligen styr flocken. Alfahanen kompenserar dock detta mot den i regel tystlåtne bakgrundsledaren genom att utropa diverse djuriska läten för att signalera till bakgrundsledaren att ej påtala det eljest svaga i att lyfta lätta vikter så många gånger man kan; lyften sker oftast medels stor ansats som ofta kan uppgå till en halv meter bakom ryggen för att sedan hiva upp hanteln i luften och sedan fånga upp den då den är i lämpligt läge.
Denna art blir i regel inte längre än 170 cm, även om det kan förekomma längre specimen. Dock ligger medellängden för homo sapiens inferiorus på runt 165 cm (140 till mankhöjden). Arten har i regel en tämligen gracil kroppsform med en viss tendens att ha ett större mått kring mittdelen. Svart hår är den dominerande hårfärget, med tillhörande muskighet och lätt brun/beige hudkomplexitet, dock kan ljusa underarter finna. Ofta har de en frän odör som kan skräma bort andra arter, vilket deras djuriska läten ofta också gör, men ifall varningslätena inte fungerar har arten ett inbyggd försvarssystem baserat på nån form av kemikalieproduktion som vi ännu inte lyckats isolera. Det finns forskare som menar att det är ett liknande försvarssystem som mephitidaesläktet använder sig av.
Homo sapiens superioris
Forskarna tvistar om denna art egentligen är en och samma art eller om den existerar endast på grund av hybridisering. Arten är ett solitärt djur som dock vid enstaka tillfällen kan umgås kortvarigt med artfränder. H.s. superioris är en högst mobil och målmedveten art som inom en biotop kan ses nyttja hela biotopen. Arten uppvisar även hög intelligens då den eljest är mycket skicklig och är snabb att lära sig utav sina misstag. Det förekommer även att denna art visar på en förmåga att lära sig utav andras misstag, vilket h.s. inferioris ännu inte observerats göra.
Skälet till att vissa antropologer ifrågasätter ifrågasätter denna arts existens beror just på dess yttre attributer; trots att arten uppvisar ett homogent beteende uppvisar den stor variation i de yttre attributerna (se Kensington et al 2004 m.f.). H.s. superioris uppvisar i regel ljusa drag, men mörka drag är också vanligt förekommande. Hårfärgen kan variera från ljus till mörkt och längden varierar också stort med ett medelvärde på 175-180 cm (150-155 i mankhöjd). Kroppsformen varierar från medel (med vissa drag mot gracilitet) till övre medel.
De övriga arterna som forskarna iaktagit är följande (mer om dessa i nästa nummer)
Homo sapiens giganticus
Homo sapiens obesitus
Homo sapiens venusis
Homo sapiens fiiurtius
Homo sapiens arabicus
Homo sapiens n00bicus
Denna art är i regel ett flockdjur som trivs i habitatet vid hantlarna. Där upptar de ofta samtliga britsar i en form av ritualiserad biceps- och bröstpressuppvisning. Den flockmedlem som kan köra flest reps på låga vikter är alfahanen, medan den flockmedlem som tar tyngst hantel är den som egentligen styr flocken. Alfahanen kompenserar dock detta mot den i regel tystlåtne bakgrundsledaren genom att utropa diverse djuriska läten för att signalera till bakgrundsledaren att ej påtala det eljest svaga i att lyfta lätta vikter så många gånger man kan; lyften sker oftast medels stor ansats som ofta kan uppgå till en halv meter bakom ryggen för att sedan hiva upp hanteln i luften och sedan fånga upp den då den är i lämpligt läge.
Denna art blir i regel inte längre än 170 cm, även om det kan förekomma längre specimen. Dock ligger medellängden för homo sapiens inferiorus på runt 165 cm (140 till mankhöjden). Arten har i regel en tämligen gracil kroppsform med en viss tendens att ha ett större mått kring mittdelen. Svart hår är den dominerande hårfärget, med tillhörande muskighet och lätt brun/beige hudkomplexitet, dock kan ljusa underarter finna. Ofta har de en frän odör som kan skräma bort andra arter, vilket deras djuriska läten ofta också gör, men ifall varningslätena inte fungerar har arten ett inbyggd försvarssystem baserat på nån form av kemikalieproduktion som vi ännu inte lyckats isolera. Det finns forskare som menar att det är ett liknande försvarssystem som mephitidaesläktet använder sig av.
Homo sapiens superioris
Forskarna tvistar om denna art egentligen är en och samma art eller om den existerar endast på grund av hybridisering. Arten är ett solitärt djur som dock vid enstaka tillfällen kan umgås kortvarigt med artfränder. H.s. superioris är en högst mobil och målmedveten art som inom en biotop kan ses nyttja hela biotopen. Arten uppvisar även hög intelligens då den eljest är mycket skicklig och är snabb att lära sig utav sina misstag. Det förekommer även att denna art visar på en förmåga att lära sig utav andras misstag, vilket h.s. inferioris ännu inte observerats göra.
Skälet till att vissa antropologer ifrågasätter ifrågasätter denna arts existens beror just på dess yttre attributer; trots att arten uppvisar ett homogent beteende uppvisar den stor variation i de yttre attributerna (se Kensington et al 2004 m.f.). H.s. superioris uppvisar i regel ljusa drag, men mörka drag är också vanligt förekommande. Hårfärgen kan variera från ljus till mörkt och längden varierar också stort med ett medelvärde på 175-180 cm (150-155 i mankhöjd). Kroppsformen varierar från medel (med vissa drag mot gracilitet) till övre medel.
De övriga arterna som forskarna iaktagit är följande (mer om dessa i nästa nummer)
Homo sapiens giganticus
Homo sapiens obesitus
Homo sapiens venusis
Homo sapiens fiiurtius
Homo sapiens arabicus
Homo sapiens n00bicus
Kommentarer
Trackback
